09:53 Självförtroende

Jag måste bara berätta för er hur mycket jag har vuxit som person sen jag flyttade upp till Stockholm. Jag har hunnit vara med om mycket som har gjort att jag fått ett helt nytt sätt att se på saker, tyvärr har jag väl också blivit mer vaksam och noggrann med vilka personer jag släpper in i mitt liv och vilka jag väljer att umgås med.
Jag har hunnit sortera bort en hel del rötägg men även också förlorat en och annan som jag ansåg som en nära vän. Men sånt är livet och det händer av olika anledningar.
Dock vill jag säga att det här har gjort mig starkare än någonsin, jag har hunnit reflektera över en hel del saker, träffat nya vänner som kommit med deras syn på det hela och lärt mig att förstå hur andra ser på saker och ting.

I början när jag precis hade flyttat upp hit så var mitt liv ganska rörigt, mitt självförtroende var inte på topp och jag såg Stockholm som en chans att ordna upp mitt liv och starta om på ny kula. Jag hade blivit sårad och väldigt besviken på kort tid. Jag var tvungen att samla ihop mig själv och längtade bort ifrån Katrineholm, mer än någonsin.

Nu, 7 månader senare har mitt självförtroende vuxit och jag känner mig mer säker på mig själv än jag gjorde innan. Jag har lärt mig hur jag bättre ska hantera mina känslor som ibland bubblar över inombords, visst har jag mina gråsugge-dagar fortfarande. Då jag vill krypa under en stor grå sten och bara gömma mig och gråta tills ingenting finns kvar. Dom dagarna finns, men dom har blivit färre och lättare att ta sig igenom. Jag tar för mig mer nu än vad jag gjorde innan, jag har fått in en rutin på mitt liv och trivs bra med att ha saker att göra. Det känns som att jag är mitt bättre och starkare jag just nu.
Även om min resa hit till den jag är idag har vart väldigt tuff på många sätt och vis så är jag glad att jag blivit en bättre person av det. Jag har fått lära mig den hårda vägen att man kan inte lita på alla människor.
visst kan jag lita på mina kompisar och på min familj. Men att ständigt bli sviken och upptäcka att någon inte har varit ärlig emot mig, det sätter sina spår. Därför har jag sorterat bort en hel del såna människor, men jag har även valt att ha kvar en och ge den en ärlig chans.

Det kommer alltid finnas perioder i ens liv då det går upp och ner väldigt mycket. Man kommer att bli sviken och man kommer att vara sårad och ledsen. Kanske en längre tid. Men gå inte ner er helt, det är det som är farligt. Man måste försöka ta sig upp igen och man kanske inte klarar det själv den här gången utan man måste ha hjälp av sina vänner eller av sin familj eller kanske av sin pojkvän/flickvän. Våga visa er svaga och ta emot hjälpen och stödet ni får.
Innan jag flyttade upp så vågade jag inte riktigt vara ledsen framför mina kompisar eller framför min mamma och pappa, men nu kan jag ringa till min mamma när mina gråsugge-dagar kommer och bara gråta ut en stund, få höra några kloka ord ifrån min mamma som förstår precis vad jag går igenom. Det känns toppen att ha det stödet och oftast så känns det bättre när vi lägger på.
Sen att få träffa nya vänner som verkligen vill vara med mig för den jag är, det värmer. Dom hör av sig lika ofta till mig som jag hör av mig till dom. Dom bjuder med mig på saker och det känns underbart att vara uppskattad. Det är så vänskap ska vara, den ska vara på ett bra stadie.
Där man är lika. Det ska inte vara så att du bara går och tjatar på din kompis att ni ska ses, då är det någonting som inte stämmer och det gäller att du upptäcker det innan det går för långt och du mår dåligt över det. Se till att ni hör av er till varandra, att ni vill träffas lika mycket.
Det ska inte bara komma ifrån ett håll. Samma sak när det gäller ens partner. Det är viktigt att det är lika med hur man uppvaktar varandra.

Nej nu blev det ett långt inlägg och när ja tänker efter så känns det rätt osammanhängande, men jag hoppas ni förstår och tycker att det är en rätt givande läsning.
Tack för mig. Ha det bäst.
Kram